21 Oktober 2016 - 10:07

Krönika ★

Nykterhet ❥

Jag blev nykter när jag var 20 år då jag fick förklarat för mig att jag var alkoholist. I dag har jag varit nykter i över sex år.

Jag sökte hjälp för mina alkoholproblem första gången när jag precis fyllt 18 år. Jag gick hos olika alkoholterapeuter som försökte få mig att dricka "normalt", jag fick en medicin som heter Campral som skulle göra att jag inte "kickade" på alkoholen men inget fungerade. Det kändes hopplöst. Hur skulle vi få mig att kunna dricka normalt?

Vad jag lärde mig när jag var 20 år då jag påbörjade en ny behandling var att jag aldrig kommer kunna lära mig att dricka normalt. För jag är alkoholist. Till en början förstod jag inget alls. Skulle jag vara alkoholist? Jag som är tjej och 20 år gammal. Knappast. Alkoholister är ju gubbarna på parkbänken och såna som min pappa. Inte jag.

Jag fick förklarat för mig vad alkoholism är. Det är en sjukdom och den kan drabba vem som helst, precis som vilken sjukdom som helst. Alkoholism har ingen ålder, kön eller klass. Men den kan se olika ut för olika personer. För vissa personer tar det längre tid att utveckla sjukdomen och därför märks det tydligare när de är äldre medan andra föds med den väldigt starkt och den kan märkas av direkt när du börjar dricka. Så var det för mig.

Ända sen första gången jag drack har jag reagerat annorlunda på alkohol jämfört med mina kompisar. Jag blev alltid fullast, drack alltid mest och i stället för att däcka eller spy gjorde jag saker jag aldrig skulle gjort nykter. Och det blev bara värre med tiden. När jag fyllde 20 år mådde jag så dåligt att jag varken ville leva eller dö. Jag vill bara bli fri på något sätt.

Efter att jag förstod att alkoholism är en sjukdom och att jag aldrig kommer kunna lära mig att dricka på ett kontrollerat sätt utan att det bara skulle vara en evig kamp om jag skulle fortsätta att försöka förstod jag att jag var alkoholist och att jag kunde välja ett liv utan alkohol.

I dag sex år senare är jag nykter och mår bättre än någonsin. Jag kommer vara evigt tacksam över att jag fick denna insikt så tidigt i livet. Det har jag vunnit mycket på. Det är aldrig för tidigt att söka hjälp, det kan bara bli för sent. Glöm inte det.

Läs även: "Varför jag slutade dricka alkohol"

❥

Känner du att du kanske har problem med alkohol? Hit kan du vända dig för att få hjälp:

Alkoholhjälpen.se
Namdemansgarden.se
CapioMaria.se
AA.se

16 kommentar(er)

#1 - Emelie 2016-10-21

Jag slutade också dricka tidigt men har haft återfallsperioder fram tills för två år sen när jag träffade min sambo och i samma veva fick diagnosen bipolär. Alkoholen har gjort att jag förstört många relationer, skadat mig själv både psykiskt och fysiskt samt blivit av med jobb och annat som drabbat mig ekonomiskt.. Det är inte bättre än någon annan drog och borde vara lika förbjudet anser jag. Glad för vår skull att vi lämnat alkoholen bakom oss 👏☺

#2 - Natalie 2016-10-21

Det är så fint av dig att du lyfter den här problematiken. Jag tror att det fortfarande är många, många tonåringar och unga vuxna som inte känner till att de kan drabbas av alkoholism. Av den anledning är det du gör oerhört viktigt och betydelsefullt. Hur har du gått vidare och lämnat tiden då dina alkoholproblem hade överhanden bakom dig? Nu tänker jag på ångesten över saker som din alkoholism orsakat och ditt dåliga samvete, och inte alkoholismen i sig. Det hade varit väldigt intressant att läsa om. Tack för givande läsning!

#3 - Mia- Ung mamma 2016-10-21

Wow!
Jag trodde jag var ganska ensam med att få "diagnosen" alkoholist vid 20 års åldern. Den sjukdomen finns i min familj och gått i generationer och jag fick tyvärr den jag med.. Så numera sedan ca 2 år tillbaka dricker jag nästa inte alls. Har kanske druckit 3 gånger sedan maj 2014, och då har det varit nyårsafton och julafton knappt ett glas. Jag kämpar att bli helt nykter men de är svårt...

#4 - Hanna 2016-10-22

Starkt att du berättar!

#5 - Anonym 2016-10-22

Du är så cool! Och det handlar rätt lite om själva alkoholen till varför jag tycker så, du e bara så inspirerande och har ett sådant synsätt på livet som alla borde ha! Alla borde ifrågasätta sitt eget beteende o LEVA på det vis som får dem att må bäst.
Undrar lite om du känner av att du inspirerat människor runtom dig? (Inte bara här via bloggen) jag tänker i din kompiskrets, familj, bransch etc.? Undrar också om de miljöer du rör dig i har förändrats gällande alkohol, eller om det där inte så charmiga slentriandrickandet och destruktiviteten fortfarande kan kännas av? Jag själv försöker välja bort alkoholen helt (utan att jag haft en destruktiv relation till alkohol)men är gärna ute ändå men har på senaste tiden valt bort även det eftersom jag tycker alkoholen tar sådan stor plats så fort man är "ute" och klockan råkar vara efter 18, vardag som helg... Tyvärr. Kanske rör jag mig i fel miljöer?

#6 - Longevity - en blogg om hälsa 2016-10-22

Fint inlägg! Mina föräldrar var alkoholister (nyktra idag) jag blev det också. Idag kan jag dricka måttligt men undviker det och fokuserar på träning istället. Varför utmana ödet liksom.

#7 - mumsan 2016-10-22

Tack för att du delar med dig! Intressant och sorglig läsning.
Så starkt och modigt av dig att ta dig bort ifrån ditt beroende!

#8 - Vinnie 2016-10-22

Jag har verkligen på riktigt känt att jag ska ge mig själv en chans att gå ut och festa och dansa utan alkohol. Det va ju så man gjorde förr på alla lågstadie discon, hade ju svinkul utan då.
Men vad brukar du dricka för nått när du är ute? Alkofria drinkar, läsk eller vanligt vatten?

#9 - Tobias Lindkvist 2016-10-23

Åh, vilken stark historia! Och så modigt att skriva öppet om det - det finns så otroligt mycket fördomar kring alkoholism. Så starkt av dig att ta dig ur det hela, det verkligen inte alla som klarar en sådan utmaning! Bra kämpat!

#10 - LIENE 2016-10-23

Bra att du valde göra beslut att inte dricka. Starkt inlägg. Alltså, modigt av dig att dela med dig.

#11 - caroline Strand 2016-10-23

Så bra skrivet! Relaterar. Dock tog det lite längre tid för mig att inse, men snart är det ett halvår som nykter :)

#12 - Anonym 2016-10-24

Ett stort grattis till att du vände ditt liv till något positivt . Självinsikt är en av människans största styrkor . Lycka till i livet .

#13 - SKRIVDIVAN 2016-10-25

Ja herregud vad mycket okunnighet inom vården man har stött på genom åren. När jag var 17 år och gick på Maria Ungdom, och kissade positivt på allt möjligt, var det i första hand fokus på att kissa rent från drogerna, men alkoholen var något jag för "min egen skull" enligt terapeuterna behövde lära mig hantera så att jag kunde "unna mig ett glas vin när jag blev äldre". Tragiken var ju att jag redan då var "fucked for life" beträffande sinnesförändrande substanser. Beroendesjukdomen var så oerhört stark i mig, från första smutten alkohol vid 12 års ålder. Som att väcka en galen jävla demon till liv. Men det skulle ta 10 år till, bli tyngre och skitigare, innan jag själv skulle komma fram till att jag behövde ha total avhållsamhet från ALLT. Om jag ville fortsätta leva.

Svar: MEN ALLTSÅ gud vad jag känner igen mig. Har fått precis samma bemötande!! Vi måste verkligen se till att alla lär sig mer om detta! Stor kram till dig!

Josefin Dahlberg

#14 - Bella 2017-01-11

Jag går en kurs i kreativt skrivande och har precis skrivit en självbiografisk textuppgift om varför jag bestämde mig för att bli nykter. Jag tänkte då länka till det här inlägget eftersom det inspirerade mig så mycket! Jag hoppas det är okej? :-)

#15 - Jenny 2017-02-13

Hallå!
Kanonbra gjort att sluta dricka!!
Du skriver att du nu vet att det är en sjukdom, en sjukdom som kan drabba vem som helst.
Jag är en av dom som inte tror att det är en sjukdom utan att val. Det du skriver tycker jag stämmer överens med det. Att du var inte redo att välja bort alkoholen. Det var inte så att dom hittade rätt medicin för ditt alko-sug utan det är ditt val.

För mig tar det bort ansvaret från dig/alkoholisten, det är inte ni som vill dricka men sjukdomen gör att ni måste. "Jag vill inte ta sprutor men är tvungen pga diabetes" det är rimligt för man dör annars. Du hade inte dött, du dämpade en ångest men du hade inte dött.
Tycker även det tar bort det fantastiska DU faktiskt gjort och gör. Du väljer aktivt bort alkohol, du väljer att det inte får tid, plats och rum i ditt liv.
Hur tänker du kring att det skulle vara en sjukdom?

Svar: Det finns så mycket att säga om detta och ska skriva ett längre inlägg om det. Men jag tror att det är en sjukdom. Du skriver att man har ett "val" men jag valde inte att jag inte kunde hantera alkoholen. Jag var chanslös när jag väl började dricka. Och för mig var jag beroeonde av att få i mig alkohol för att klara av att leva. Min pappa var alkoholist och han försöka på alla sätt sluta dricka. Behandlingar, antabuse mm men ändå satte han mig och mina systrar i fara genom att köra rattfull, ta med oss på krogen när vi var barn för att han inte kunde stå emot. Han blev tyvärr aldrig frisk och i dag lever han inte. Men jag tror att han väldigt gärna ville sluta och om det bara vara ett val i från att bli en bra pappa hade han nog valt det för han var inte hemsk person. Han var snäll, rolig och ville väl men kunde inte.
Jag vet att alla har otroligt olika syn på detta men för mig som levt med alkoholism på väldigt nära håll tror på att det är en sjukdom. Man kan absolut dricka sig till ett beroende men de finns många föds med från början. Jag reagerade annorlunda än alla mina vänner första gången jag drack och hade inget val om att få alkoholproblem. Jag var maktlös. Men jag förstår problematiken du menar med att man kan skylla på "sin sjukdom" mm men jag ser det mer som en tex ätstörningar, som anorexi, det är ju en sjukdom som man kan bli fri från. Men det är inte så enkelt som att bara "välja".

Som sagt ska jag skriva mer om detta snart! Men nu får du veta lite om hur jag ser på det. Kram

Josefin Dahlberg

#16 - I 2017-05-22

Hej Jossan!
Det är först nu jag läst dina inlägg om detta (var egentligen på jakt efter ett inlägg om var dina snygga glasögon kommer ifrån - hittade förresten det!) och likt många andra vill jag säga hur otroligt starkt och modigt det är av dig att ta upp detta och berätta just din historia.
Jag läste även en kommentar + ditt svar här om det är ett val eller en sjukdom och precis som du skriver finns det så många sätt att se det på.

Personligen så förstår jag båda sidorna. Att inte kunna hantera alkoholen kan jag se som en sjukdom. Sedan gör ju var och en valet att ta emot den där första ölen eller första vinglaset. Och det, tycker jag, är ett beroende men ingen sjukdom, precis som med t ex rökning.

Jag har själv levt med alkoholister i familjen och känner även igen mig själv i en del av det du skriver. Från första gången har jag ofta varit fullast på festen, räknat på hur många öl/cider som behövts för att det ska räcka hela förfesten och gjort galna/"roliga" saker och ofta inte haft något stopp utan bara halsat. Nu är jag 31 men det svåra med yngre personer tror jag är att många definierar den tiden med att festa = ha kul och att alla kanske inte kan stå emot när kompisarna inte ser allvaret utan tjatar om att hänga på.

Förutom den klassiska ångesten dagen efter har jag har också alltid känt av alkoholen fysiskt på så många sätt; jag sover otroligt dåligt, får hjärtklappning, svettas, får värk i kroppen. Genom åren har jag därför druckit alltmer sällan och nu tar jag bara ett glas vin till mat några gånger/år och kör istället på alkoholfria drinkar/alkoholfri öl. Jag dricker, som Vanja skrivit, aldrig i festsammanhang och då går det bra.
Mitt mål i år är helt alkoholfritt, inte för att jag inte kan hantera ett glas vin utan som ett ställningstagande för alla negativa effekter med alkohol, alla barn som far illa och familjer som splittras.
Om du orkat läsa hela långa vägen så tack för dina starka inlägg och en bra blogg. Kram!